Svålhålet

"Svålhålet" är Mikael Niemis andra roman efter succéroman "Populärmusik från Vittula". Denna gång tar han steget ut i rymden, när han i en framtidsvision målar upp en bild där många har råd att köpa sig ett eget rymdskepp och ge sig iväg på upptäcksfärder.

Det är lite svårt att beskriva vad boken handlar om eftersom den egentligen inte har någon handling. Den består istället av en rad av varandra oberoende noveller. Berättelserna utspelas i en rymdålder, i en framtida vision där vanliga människor har börjat upptäcka rymden på egen hand. Berättarjaget är själv ute och reser och han berättar om hur fel det kan gå när oerfarna resenärer ger sig iväg ut i det okända. Han redogör dessutom för en rad revolutionerande upptäckter och företeelser i den nya tiden, som till exempel sovande stenar, de elakartade Kurtarna, tassare, ponorister och kolonisatörer.

Det är synd att det inte finns någon röd tråd som löper genom boken och att det inte finns någon tanke bakom, för den är uppbyggd av en massa knasiga idéer där varje idé har gett upphov till ett kapitel. Det är knasigheter på låg nivå radade på varandra i nitton kapitel utan inbördes sammanhang.

Mikael Niemi har försökt att skriva en skämtsam och galen science fictionroman a la "Liftarens guide till galaxen" - som den påminner en del om - men istället för fyndigheter och komik blir det många och långa kliv in i det löjliga och barnsliga. Bitvis blir det lite smårolig men tyvärr så blir det oftast lite för galet och för mycket könsord i beskrivningarna. De fyndigheter som går att finna i hans debutroman har övergått i tarvligheter i "Svålhålet". Niemi borde komma ner på jorden igen och skriva om det verkliga livet som han gjorde så bra i sin debutroman.

Betyg: 2