Den vidunderliga kärlekens historia

Berättelsen om skönheten och odjuret i Carl-Johan Vallgrens tappning har fått titeln "Den vidunderliga kärlekens historia" och romanen fick Augustpriset 2002. Det här är en historia om olycklig kärlek, hat och människors rädsla för det annorlunda. Boken har hyllats av många recensenter men är den verkligen så bra?

Skönheten och odjuret - Henriette och Hercule - föds år 1813 på samma dag och plats på en bordell i Königsberg, Tyskland. Henriettes som är skönheten personifierad kommer till världen utan problem medan det i Hercules fall tillstöter allvarliga komplikationer. Hans huvud är alldeles för stort och kroppen är missbildad. Det leder till att han blir föräldralös redan från den dag han föds. Han är inte bara ful utan också dövstum och dvärg.

Den här boken bygger på en olycklig kärlekshistoria mellan Henriette och Hercule. De har varit oskiljaktiga sedan födseln, men vid elvaårs ålder skiljs Hercule från sin älskade Henriette. Han gör det till sin livsuppgift att återförenas med henne vad det än kostar och hur lång tid det än tar. Hercules resa går runt Europa, men på grund av sitt utseende och sin magiska talang att kunna läsa andra människors tankar så hamnar han i svårigheter. Människornas rädsla för det annorlunda uttrycks i våld, rädsla och avsky.

När man i recensioner stöter på uttryck som "spännande skriven" (Hannas bibliotek) , "Vallgrens vackra språk" (Sara Antonsson, entré. halmstad) och "Tag och läs!" (Leif Eriksson, Eskilstuna-Kuriren) om den här boken så undrar man genast om man läst samma bok.*

"Den vidunderliga kärlekens historia" är inte alls spännande. Upplösning när Hercule får möjlighet att hämnas på sina plågoandar blir ett antiklimax. Språket som är konstlat och högdraget med en släng av poesi fungerar inte alls. Uttryck och liknelser som "tillvarons refugium", "nuet hade adlats till kejsare" och "simmade genom livsfragmentens sirap" blir lite för högtravande, liksom alla svengelska uttryck som "considerera tanken" och "bättre pronuncierat". Författaren tar i för mycket och resultatet blir inte särskilt bra.

Det finns heller inget driv i berättelsen som istället gräver ned sig i olika sidospår, till exempel kapitel V som består av ett parti kortspel, och som inte tillför något. Dessutom är boken fylld med en ganska mycket kringinformation, och när berättelsen tar några steg framåt så sker det ofta som av en händelse eller av en slump. Även fast berättelsen är fiktion så är den högst osannolik och resultatet blir allt annat än underhållande.

Bokens handling påminner mycket om "Blecktrumman" av Gunter Grass om man bortser från Hercules missbildningar. Huvudpersonerna i de båda böckerna slutade att växa på sin treårsdag respektive åttaårsdag, fann sin mästare på kringdrivande varitésällskap, har musikaliska talanger utöver det vanliga samt ytterligare en magisk förmåga, de upplever båda olycklig kärlek och människor som de inte gillar blir inte långvariga. Läs "Blecktrumman" istället för denna.

Betyg: 1

* Citaten från http://www.bostream.nu/bokmarkt/bocker/denvidunderligakarlekens.htm